Det knacka på min dörr här hemma. Jag öppna, där stod en pojke. Han lyfte sin lilla hand och sa med lite darrande röst...
- Douglas!
Jag hörde inifrån att Douglas kände igen denna röst! Han sprang och ställde sig bredvid pojken! Pojken visa att han ville gå ut med honom. Jag tog på honom kopplet!
Utanför stod min mamma som var där med pojken!
De promenera sakta upp i backen... Pojken trilla, Douglas som annars drar i kopplet stanna. Han vänta tills pojken ställde sig upp igen. De gick vidare upp mot vägen...
Detta är ett minne som jag aldrig kommer/vill släppa ifrån mig.
Jag önskar att du fanns kvar i livet. Tänker på dej, din familj! Douglas hälsar och längtar tills ni syns igen! Dina promenader var de bästa!
Bild lånad från bloggen:
http://duarminprins.blogspot.se
Dikter till de familjer som förlorat ett barn...
Var inte arg lilla mamma
jag var tvungen att gå.
Den dagen hände det och då
orkade mitt hjärta inte slå.
Älskade pappa
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra
när jag flyger bort.
Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst.
Men lyssna till ert hjärta
och ni kan höra min röst.
Jag finns inte bland er
men jag finns ändå.
Jag hör era böner
och jag älskar er så.
An angel, in the book of life,
wrote down your babys birth.
And whispered when he closed
the book : to beatiful for earth....
Ta vara på varje sekund av livet...
