En sådan kväll igen...

Mina ord är slut.. Känns bara sådär kasst just nu.. 

Massa änglar..

I natt fick jag sova... Behövde verkligen de.. 

Sitter och tänker på året som gått.. Känns så hopplöst allt.. 

Tänker på Doris vår fantastiska franska bulldog tjej. Hon födde en stor kull med valpar på sommaren 2013. Hösten därefter blev hon akut dålig så pass att hon fick domen, njursvikt. Vi fick ta avsked 2013-11-05. Endast 3,5 år

Våran vän Jonas Lindvall, glädjespridaren nr 1. En människa med de största hjärtat någon haft. Han var alltid intresserad och lyssnade. Kan inte ens skriva allt han var för oss för de är en omöjlighet.. En bror för Robert. En väldigt stor del av vår familj<3 

Han lämnade jordelivet pga av en olycka. Det är de värsta vi någonsin varit med om... Är med om.. Hans frånvaro är så total.. Sådan tomhet.. 2014-04-05 endast 34 år

Älskade Chloé vår bulldoggmadam. Husets härskarinna. Hon som skötte om pojkarna så de inte låg i luven på varandra. Hon gav fantastiska pussar med sådan kärleksförklaring! Pga en vanlig magsjuka fick hon sekundär infektion i lungan. Hon dog hos veterinären trots mängder med medecinering. Hon avled 2013-09-28 endast 5,5 år

Min lilla kula, pricken i magen.. Vi vet inte exakt när du valde att stänga av. Jag har en känsla att det var vid samma tillfälle Chloé dog. Vi hade längtat. Vi ville så gärna lära känna dej.. Vi vet ju hur fantastisk storebror som väntar här hemma. 

Vi vet ju hur fantastisk han är.. Vi trodde vi skulle få en lika fantastisk bebis igen<3 

2014-10-11 endast 10 veckor i magen

Men vi har inte gett upp... Vi ska kämpa för att kunna få leva igen! Vi har varannndra... 

Robert, Aston å våra hundar Douglas, Clifford och Fridolf.. 

Något vi lärt oss är att ta vara på varje dag. Försöka fokusera på det som är positivt. 

Tack återigen för alla meddelande som har hjälp och stöttat oss. Det betyder massa! Tack! 

Ett liv...

Behöver skriva... Har inte haft rid för bloggen.. Men nu känns det som jag vill och måste få skriva... 

Ett litet liv.. Fredag 10 oktober 2014

V.10 9+3

Ska berätta precis hur jag mår.. I hela 38 dagar har jag varit gravid.. Haft ett liv i mej... Gick med glädje och vänta på läkar besöket för ultraljud! Känslan av närvaro var med i början. 

Efter en tid växte känslan mer, att livet inte var kvar.. Hade inga gravidsymptom längre.. 

Berätta om och om igen om min oro för mvc, Inget hjälpte.. MVC gör inget heller förrens ett vist antal veckor. 

I onsdags kväll kände jag att de var något tokigt. Vid toalett besök upptäckte jag blod. Gammalt blod som jag förstod från färgen. 

Min panik blev total.. Kändes som jag famla i mörker, ingen kunde hjälpa mej. Ringde sjukvård, inte heller nu var jag tillräckligt akut. Utan om jag skulle åka sades det att jag inte skulle prioriteras. Därför valde jag att försöka vänta till veckan efter då jag hade en tid hos läkare sedan innan. Men idag är fredag... Det finns fortfarande blod på mitt papper. Min ångest växer. Samtidigt som jag försöker lossas som de regnar.. Onsdag nästa vecka känns oändlig... Dagarna på jobbet blir som vanligt i en låtsas bubbla. Smyger ut på toaletten och tittar på mitt papper.. Andas, tittar mej i spegeln och går ut.. Låtsas som de regnar.. 

Jag vill skrika, jag vill höras men jag har inte berättat om mitt liv i magen så jag kan inte börja med att berätta att jag inte mår bra...  Får man än älska det i magen än? De lilla är så verkligt för mej... Känns så hopplöst.. Samtidigt hoppas jag hjärtat slår att det finns en liten enveten plutt som längtar efter oss. Lika mycket som jag redan gör... 

Lördag 11/10-14 15:40 v.10 9+4

Idag efter jobbet åkte jag... Jag håller på att bli ett psykfall... Har inte kunnat fungera normalt på jobbet..

Nu väntar jag, prioriteras sist.. Träffar ett annat par med samma oro. Pratar, vi stöttar varandra.. De går in strax för mej. Det var positivt för dom.. Jag har ångest.. 

Kl 00:45 natten till lördag efter nästan 10 tim väntan på gynakuten fick vi svar.

Dina hjärtslag har tystnat, jag kände dej inte mer för du hade gett upp.. Varför? Skulle jag gjort något annorlunda?.. Vem var du? Säg att det är en mardröm..någon!!! 

Ett liv eller ytterligare ett bakslag.. Döden sitter på vårtröskel... Ständigt påminner oss om vårat lilla sköra liv.. 

Nu ska jag vänta på ytterligare ultraljud som skall se mer om varför... Å varför min kropp inte reagerat mer.. 

Å sedan att behöva ta bort dej.... Istället för ultraljudet med första bilderna. Då vi skulle berätta för våra nära... Nu ska vi bestämma när du dog och hur vi ska ta bort dej..

Jag orkar inte låtsas som de regnar...  

13 okt måndag.. 

Fick åka ambulans till Sahlgrenska då jag helt plötsligt börja stört blöda... Mängder... 

Ligger nu inlagd. Skall skrapas om inte min kropp löser sista rycket själv och stöter bort det... 

Känner mej rädd och ensam.. 

Resumé från året 2013..

Året 2013... Jag startade i vanlig ordning med att fylla år 6:e jan, 30 år. Firade lite lågmält med vänner. Saknade många... Men var glad över de som kom och fira ! Våren 2013 var sista tiden som mammaledig med Aston så jag försökte njuta varje sekund! Jobbmässigt var jag i väg på mässan i Stockholm! Spännande och otroligt inspirerande! Kändes som en bra start! Astons utveckling går ju så sjukt fort och varje dag detta år har han vuxit en cm känns de som. Allt går så snabbt! Jag är så otroligt stolt över min älskade son. 

Min lolasäsong tog fart i februari och som vanligt är jag så tacksam över alla mina fina trogna kunder! Men sticker inte under stolen med att de ligger massa tid bakom . Å inför varje säsong diskuterar jag med mej själv om jag ska fortsätta... Men de är ju så himla kul!!!!

Under tidig vår började även planering av Doris kommande parning. Vi hade hittat vår hane!! Tankarna snurrade 100 gånger innan vi på riktigt tog beslutet! Doris började löpa april. Jag var mycket stolt då jag fick äran att vara med under ögonblicket de blev till ! 

Sen började dagarna ticka på å beskedet kom att hon väntade massa valpar! Många tankar, oro, lycka, allt som en salig röra! 

Fick också tänka på hur hösten skulle se ut runt Aston. Valde dagis! Vilket klurigt val. Mina förhoppningar var att han kunde gå till 18:30 på kvällen. Å var helt övertygad efter jag läst på kungälvskommuns hemsida att dagisen har skyldighet att lösa plats och de tider man behövde. 

I juni var de dax för en fantastisk upplevelse! Doris fick sina valpar. Efter en natt med värkar och inget hände åkte jag akut med henne. Framme hos vet blev de kejsarsnitt. Sådan matte sådan hund;0))

8 valpar fick jag i min famn samt en trött mamma Doris. Fr.o.m. den sekunden kretsa min hjärna/hjärta/själ runt omkring dessa valpar. Gud vilken press/stress... Låg i valplådan de 2 första veckorna. Tyvärr förlora vi två av de 8 valparna. Men de 6 växte varje dag blev starkare piggare och busigare!!! Allt kretsa runt Doris och valparna! Skall inte sticka under stolen med att Aston blev lite åsidosatt. Så var de.. Robert tog sej otroligt mycket tid för vår kille. Varje dag var upp och ner.. Vilket känslosvall..

Otroligt glad och lycklig över allt jag fick uppleva. Vilka lärdomar. 

Ja sommaren spenderades då som sagt hemma... Altansommar! Vädret var sjukt bra så det var jag tacksam för! 

Vips fick vi besked att Aston hade kommit in på dagis i kärna, första valet. Process börja tänka på hösten! 

Valparna flytta en och en till sina fantastiska hem. Lång process och engagemang.  

Aston började inskolning och allt var de innebar. Gråt, skratt, oro, stress, saknad, stolthet... Allt.. 

Vi gjorde beslöt att behålla en av valparna . Fridolf blev namnet! En otroligt fin kille! Jag satt igång att jobba igen 1:a september! Vilken lycka de kändes så rätt och bra! Hade då varit hemma i nästan 2,5 år som mammaledig. 

Satte även igång ännu en Lolasäsong. En vild chansning då jag skulle palla med jobb å Lola på kvällar helger. De funka men visa dagar var mer ångest laddade än andra då jag insåg att jag skulle missa att umgås med Aston.

Dagis strulade för mej då de vägrade hålla öppet till 18:30. Lösningen blev isåfall att ta ur Aston från dagis å skola om på nytt hos dagmamma. 

Lösning: mormor och morfar.. 

Skandal igentligen att inte en enda avdelning alla i kärna kan stänga till 18:30. 

Min dröm sen 10 år tillbaka började ta form.. Min arm skulle bli en hel mega tattoo !! Super Franco från Never die tattoo- Gbg fick äran! En vänskap som kommer genom våra hundar! 

Otroligt glad över att ha börjat! Men räknar med att den är klar till hösten 2014. 

Hösten tog fart med stormar å skit.. Å med skiten tog mängder med problem... Haft problematik kring alla hundarna.. Men från en dag till en annan var våran kämpar prinsessa Doris döende i njursvikt.. Vår värld vändes upp och ner, allt slogs i spillror.. Sådan sjuk otrolig ångest.. Fick ta de svåraste beslutet någonsin.. 

Efter de har vi haft problem med allt möjlighet med hundarna. Varannan vecka hela hösten har vi varit inne av olika anledningar. Krångel med försäkringar som inte vill hjälpa till.. Ångest., sorg, oro... Panik.. 

Samtidigt hålla stabilitet på jobbet! Finnas för familjen...å hålla igång Lola. 

Kontentan av denna sista period är att allt går, men fy fan vad de sliter på måendet.. 

För min del vikten.. Upp upp upp.. 

Just nu har hundarna fått nån jäkla ögon infektion.. Veterinären nästa.. 

Har man många man älskar har man också många att oroa sej för. 

2014 vill jag att allt skall vända.. Snälla..

Tacksam över min familj, otroligt tacksam att vi pallar detta.. Slits mellan glädje och sorg.. 

Så mycket mer som borde skrivas under detta resumé inlägg, men nu får de vara nog! 

Sammanfattning året 2013: mycket erfarenheter, sorg, saknad och ilska. Glädje! 

Doris för evigt i mitt hjärta<3 

Kärlek till er alla ! 

Total error...

Vad ska man säga igår var en riktig uppochner dag:0(( 

Har ju mycket på jobbet nu, de är alla julprylar som skall fram samtidigt som vi har våra kunder att tänka på. Dagarna liksom mixas ihop.. Igår morse började på detta vis.. 

Robert sa helt plötsligt att han skulle ha den stora bilen då han skulle till Gbg. Den bilen var packad med mina lolakläderna mm. Men inget jag reflektera över då.. Jag körde Aston till dagis något sen i min lilla bil, då Robert igentligen skulle kört Aston men hann inte.. 

Kom till jobbet och dagen var som vanligt 100% ös... Vid 10 tiden kom jag på att jag skulle sms en vän som håller på ryggar. Vår Dogge har ju visat tecken på att bli dålig igen. Skrev lite om de senaste inlägget.. 

De är tyvärr de ända jag lyckas ha i huvudet nu.. 

Hon svara att hon kunde idag! Jag blev super glad och ringde Robert och undra om han kunde hänga med å ta med Aston och Dogge efter jobbet. Javisst inga problem... 

Ja ialla fall... Piss å skit å förbannat... Å mer ord... Så ringde telefonen när vi hade nått Hjuvik-Torslanda... 

Hej, de är ja, var är du nånstans? Kommer du? 

Shiiiiiiit!!!!!!! Jag hade ju bokat lolakväll hos en kund.. Jag visste inte ens hur jag skulle be om ursäkt.. Tabba mej totalt.. Inte en tanke på att ta upp kalender å kika av...

Vi var ju långt ute i Hjuvik så de var ingen ide att vända... 

Jag mår så sjukt röttet efter detta.. Jag är annars en person som kan passa tider, kommer gärna i godtid. 

Ang Douglas gav vår vän oss lite hopp, vi ska fortsätta gå för hjälp av henne.. 

Men hela natten har jag drömt mardrömmar om detta.. Helt galet.. Kommer nog aldrig släppa denna ångest.. Så känns de nu.. 

Ja känner bara mej rädd att jag är på väg mot den berömda väggen... Att inte minnas saker är sjukt skrämmande..

Ha de bra.. 

Bearbetning..

Har inte bloggat här på länge... Varit upp och ner mest ner.. . Fick ta avsked av vår prinsessa Doris.. Ni kan läsa om de på www.frallbulls.blogspot.com 

Orkar inte skriva om de...

Vår älskade Douglas har ont i sina höfter igen.. Vi ska börja simma med honom igen. Vill ju ha honom med oss så länge vi får.. De gör så ont i mej vissa dagar när jag tänker på Doris. Sen nu att se att Douglas inte är bra känns som världens slut.. I min värld blir det jobbigt, de blir framförallt stressande och skapar sådan oro.,

Oro kan kväva mej... Slita i mej.. Känns som någon sitter på mitt bröst.. När jag inte är " herre" över situationen blir de svart..mörkt och oövervinneligt..

Nu till allt i min hjärna...En sak jag funderat på..varför finns de människor som så gärna vill att andra skall må dåligt?! Varför vill man inte lyfta och stötta eller helt enkelt bara ge någon annan en komplimang? 

Eller tex kommentera något elakt tillnågon i stället för att hålla tyst? Eller en sådan sak att springa runt och prata om andra människor och deras ev problem. Bara för att istället gömma sina egna fel?! 

En människa som stenhårt också tror på vad en människa säger och inte undersöker ur den andres perpesktiv, utgår från att de är sant..?! 

De finns människor som kan få andra att må så dåligt i deras sällskap att man en dag inte orkar mer. Undrar hur en sådan människa mår inombords? 

Många gånger undrar jag hur vi speglar livet till våra barn. Antagligen blir väl de kopior av oss, förhoppningsvis bättre. 

Glöm inte att ge varandra komplimanger, en kram när någon behöver de eller en push mot rättriktning! 

Istället för att inte säga något, låta bli att trösta eller enbart bara gå önska att alla andra ska ha de dåligt..

Kan säga att man mår bra mycket bättre själv när man ser hur någon skiner upp av en komplimang en kram eller goda råd! 

Jag önskar alla en bra dag så hoppas jag att mina hundar få må bra en period så jag kan få må bra.. 

Love Elin

Barntavlor

Jag la upp på instagram igår en bild på barntavlorna jag tillverkar. De visade sig finnas jätte stort intresse. Prisuppgifter varierar då man kan ha olika önskemål. Men från 150:- har jag sagt. Då får man tavlan på mejl färdig att skriva ut på A4. Vill man ha printad och inramad kostar de från 350:- ramar i vitt. 

 Hör av er i god tid! Elin