En sådan kväll igen...

Mina ord är slut.. Känns bara sådär kasst just nu.. 

Massa änglar..

I natt fick jag sova... Behövde verkligen de.. 

Sitter och tänker på året som gått.. Känns så hopplöst allt.. 

Tänker på Doris vår fantastiska franska bulldog tjej. Hon födde en stor kull med valpar på sommaren 2013. Hösten därefter blev hon akut dålig så pass att hon fick domen, njursvikt. Vi fick ta avsked 2013-11-05. Endast 3,5 år

Våran vän Jonas Lindvall, glädjespridaren nr 1. En människa med de största hjärtat någon haft. Han var alltid intresserad och lyssnade. Kan inte ens skriva allt han var för oss för de är en omöjlighet.. En bror för Robert. En väldigt stor del av vår familj<3 

Han lämnade jordelivet pga av en olycka. Det är de värsta vi någonsin varit med om... Är med om.. Hans frånvaro är så total.. Sådan tomhet.. 2014-04-05 endast 34 år

Älskade Chloé vår bulldoggmadam. Husets härskarinna. Hon som skötte om pojkarna så de inte låg i luven på varandra. Hon gav fantastiska pussar med sådan kärleksförklaring! Pga en vanlig magsjuka fick hon sekundär infektion i lungan. Hon dog hos veterinären trots mängder med medecinering. Hon avled 2013-09-28 endast 5,5 år

Min lilla kula, pricken i magen.. Vi vet inte exakt när du valde att stänga av. Jag har en känsla att det var vid samma tillfälle Chloé dog. Vi hade längtat. Vi ville så gärna lära känna dej.. Vi vet ju hur fantastisk storebror som väntar här hemma. 

Vi vet ju hur fantastisk han är.. Vi trodde vi skulle få en lika fantastisk bebis igen<3 

2014-10-11 endast 10 veckor i magen

Men vi har inte gett upp... Vi ska kämpa för att kunna få leva igen! Vi har varannndra... 

Robert, Aston å våra hundar Douglas, Clifford och Fridolf.. 

Något vi lärt oss är att ta vara på varje dag. Försöka fokusera på det som är positivt. 

Tack återigen för alla meddelande som har hjälp och stöttat oss. Det betyder massa! Tack! 

Ett liv...

Behöver skriva... Har inte haft rid för bloggen.. Men nu känns det som jag vill och måste få skriva... 

Ett litet liv.. Fredag 10 oktober 2014

V.10 9+3

Ska berätta precis hur jag mår.. I hela 38 dagar har jag varit gravid.. Haft ett liv i mej... Gick med glädje och vänta på läkar besöket för ultraljud! Känslan av närvaro var med i början. 

Efter en tid växte känslan mer, att livet inte var kvar.. Hade inga gravidsymptom längre.. 

Berätta om och om igen om min oro för mvc, Inget hjälpte.. MVC gör inget heller förrens ett vist antal veckor. 

I onsdags kväll kände jag att de var något tokigt. Vid toalett besök upptäckte jag blod. Gammalt blod som jag förstod från färgen. 

Min panik blev total.. Kändes som jag famla i mörker, ingen kunde hjälpa mej. Ringde sjukvård, inte heller nu var jag tillräckligt akut. Utan om jag skulle åka sades det att jag inte skulle prioriteras. Därför valde jag att försöka vänta till veckan efter då jag hade en tid hos läkare sedan innan. Men idag är fredag... Det finns fortfarande blod på mitt papper. Min ångest växer. Samtidigt som jag försöker lossas som de regnar.. Onsdag nästa vecka känns oändlig... Dagarna på jobbet blir som vanligt i en låtsas bubbla. Smyger ut på toaletten och tittar på mitt papper.. Andas, tittar mej i spegeln och går ut.. Låtsas som de regnar.. 

Jag vill skrika, jag vill höras men jag har inte berättat om mitt liv i magen så jag kan inte börja med att berätta att jag inte mår bra...  Får man än älska det i magen än? De lilla är så verkligt för mej... Känns så hopplöst.. Samtidigt hoppas jag hjärtat slår att det finns en liten enveten plutt som längtar efter oss. Lika mycket som jag redan gör... 

Lördag 11/10-14 15:40 v.10 9+4

Idag efter jobbet åkte jag... Jag håller på att bli ett psykfall... Har inte kunnat fungera normalt på jobbet..

Nu väntar jag, prioriteras sist.. Träffar ett annat par med samma oro. Pratar, vi stöttar varandra.. De går in strax för mej. Det var positivt för dom.. Jag har ångest.. 

Kl 00:45 natten till lördag efter nästan 10 tim väntan på gynakuten fick vi svar.

Dina hjärtslag har tystnat, jag kände dej inte mer för du hade gett upp.. Varför? Skulle jag gjort något annorlunda?.. Vem var du? Säg att det är en mardröm..någon!!! 

Ett liv eller ytterligare ett bakslag.. Döden sitter på vårtröskel... Ständigt påminner oss om vårat lilla sköra liv.. 

Nu ska jag vänta på ytterligare ultraljud som skall se mer om varför... Å varför min kropp inte reagerat mer.. 

Å sedan att behöva ta bort dej.... Istället för ultraljudet med första bilderna. Då vi skulle berätta för våra nära... Nu ska vi bestämma när du dog och hur vi ska ta bort dej..

Jag orkar inte låtsas som de regnar...  

13 okt måndag.. 

Fick åka ambulans till Sahlgrenska då jag helt plötsligt börja stört blöda... Mängder... 

Ligger nu inlagd. Skall skrapas om inte min kropp löser sista rycket själv och stöter bort det... 

Känner mej rädd och ensam..