The förlossnings story...

Nu kommer den alla nyfikna själar....

Natten till söndag (6/11) vakna jag kl 3:00 av att jag tyckte jag hade mensvärk. Fick gå upp och kissa å annat ;O). Fick värkar en gång i halvtimmen och efter varje värk var jag tvungen att gå på toa. Vid 5 tiden gick slemproppen och en större blödning. Då ringde jag ner till kordinatorn och berätta om blodet. Hon lugna mej och sa att jag skulle dricka lite och lägga mej att vila. Tog på mej en nattblöja om vattnet skulle gå. Sov ganska dåligt till klockan 9 på morgonen. Gick upp och käka en ganska normal frukost drack lite extra då jag tänkte de var bra. Fick en illande smärta under frukosten som kändes annorlunda än de värkar jag fått tidigare.

Nu fick jag lite fixa panik...börja städa å moppa. Bytte sängkläder och dammtorka. NU skulle bebis ut tänkte ja.

Jag vila lite i soffan runt 12. Andades så som jag lärt mej på profylax filmen vi lånat. Fick ringa in Robert å mamma runt 12.30 då det blivit riktigt jobbigt.

Mamma tog tiden på värkarna och de var 5 min. Efter 10 min var det bara 3 min mellan värkarna.

Jag ringde ner till kordinatorn som tyckte vi skulle åka... Det blev Östra. Bra tyckte jag då jag varit där mest.

Vi packa ner de sista i våra väskor, tog med mig extra kudde etc. Nu skulle vi åka, dock var jag inte helt övrtygad om att jag skulle få stanna där nere. Har hört så många historier om folk som fått vända.

På väg ner kom värkarna med längre styrka... mycket jobbigt. Men jag kunde andas mig igenom dem. Var väldigt stolt över att det funka å att jag kom ihåg...

Jag å Rob kom på att vi var lite hungriga och chansa på drive in på Mcdonalds...Shit... jag fick panik när jag insåg att en dunder värk var på väg precis när Robert skulle beställa. Usch var jag skämdes. Fick dra min halsduk runt huvudet så ingen såg mej. Hahahah..där satt jag å frusta.

Hann få i mej en cheesburgare innan vi kom till Östra...fick parkering smidigt.

Kl 14:19 Mötes av en jätte go syster som heter Annika. Hon var väldigt rar och go. Hon undersökte mej och jag var öppen 3 cm. Hon ville inte skicka hem mej då mina värkar var så starka och långa. Fick klä om och kissa, drack massa vatten å julmust mellan värkarna. Annika undersökte mej igen efter nån halvtimme tror jag. Då var jag redan öppen 4 cm. - Oj det här kan går fort sa hon!

Kl 16:50 Efter ett tag gick det knappt att andas......då fick jag lustgas. Det var skönt på det höga topparna av värkarna. Nu är det mycket suddigt för mej... läser från min journal.

Kl 17:30 Nu ville jag bada, Annika tappar upp badet för mej, får hemska värkar undertiden. Blir lite tveksam om jag klarar att bada. Men när jag förstår att jag får ha lustgasen med mig in så vågar jag.

Kl 19:08 Nu får jag panik i badet...värkarna känns sjuka. Jag måste upp...Robert kallar på Annika. Klarar inte att stiga upp själv. Robert får "bära" upp mig i en säng. Jag vet att jag gapar om att det känns som bebis tittar ut ur mej. Blir undersökt i badrummet. Har öppnat mej ytterligare 6 cm.

19:15 Rullas in på rummet igen... väldigt yr i skallen av lustgasen och det varmabadet. Personalen försöker sätta dropp på mej. Jag är mycket svårstucken och de lyckas inte. Det får kalla in narkosläkare som sticker mej.

19:30 Kallar de in narkosen igen för att lägga en EDA.

19:45 Narkosjour lägger en spinal för jag var så smärtpåvärkad. Efter spinalen läggs nu Edan.

21:15 Nu måste Annika tacka för sig, och min nya barnmorska heter Marie...

Efter Edan kan jag äntligen prata med Robert igen... känns som en befrielse. Shit! Whoo! Får en gåstol och traskar runt i korridoren för att få lite mer fart på bebis. Minns att jag gick flera varv av lycka. Slippa de hemska värkarna.

Vid 01:24 kan jag inte gå på toaletten längre och sammandragingarna har nästan slutat.. Marie sätter in värkstimulernade dropp.

04:30 Nu måste jag ta lustgas igen då värkarna känns igen. Vid 05:00 höjer de droppet så värkarna skall bli tättare. Bebis ligger fortfarande inte riktigt ner i bäckenbotten. Jag har nu varit öppen 10 cm sen kl 01:00.

Under hela processen låg jag inte ner en ända gång... jag satt på förlossningspall, på knä i sängen. Stod upp med gåstolen. Jag ville ha ner bebis å jag ville föda "normalt".

Hade en hemsk smärta upp i ryggen av allt stående å sittande och det gjorde det omöjligt att slappna av.

Värkarna nu var hemska, det fanns ingen vila emellan. Skalan gick från 0-100 jag låg på 50-100 hela tiden...fick aldrig vila.

Tillslut tog min kropp slut...jag orka inte mer... jag blev ledsen och uppgiven. Jag ville inte mer...

Läkare kallas in och gör undersökning, Bebis ligger 2 cm från målet. Men det är för riskfyllt att lägga sugklocka.

Läkaren säger mycket bestämt att det blir kejsarsnitt, jag blir jätte ledsen och rädd. Gråter och svamlar av lustgasen...

- Inga mer barn här södu Robert...(minns knappt detta)

Tillslut in ser jag att om inte snittet görs är det farligt för mej. Kan ha hemska konsekvenser när nästa barn kommer.

Bebis har mått bra under hela förlossnings processen. Ligger stadigt på 145 slag och har det gott enligt läkaren.

Jag rullas in för snittet och Robert får tjusiga blåkläder. Jag får en "duschmössa" på skallen och det sticker i mej hejvilt då det inte hittar några blodkärl...suck!

10:30 Tittar liten bebis ut, det är en kille. Han hette Aston sa han;O) så det fick de bli. Jag var mycket påvärkad av allt som skett innan. Jag var nästan lite avstängd kan man säga. Robert fick ta hand om Aston. Han klippte navelsträng och fick va med att väga å mäta. Jag bara låg å var avtrubad. Robert fällde tårar medans jag låg där å var avstängd...kände mej hemsk.

Ville ju bli sådär berörd som föräldrar blir på tv, jag har nog fasen lipat till de flesta födslar på tv. Men inte min egen :o( , usch. Har fortfarande ett sår i hjärtat över att inte glädjen in fann sig direkt.

Efter operation rullas vi in på uppvaket, Robert har Aston hela tiden. Den lille ligger å tittar snällt på sin fina pappa medans jag ligger å snarkar i sängen bredvid.

Runt 12 tiden tittar min nya barnmorska in och handmjölkar mej så Aston ska få sitt första mål mat. Det kommer råmjölk i mängder säger Marianne. Underbart!

Nu vill jag hålla Aston, mina armar orkar helt plötsligt. Hjärtat slår hårt när jag inser att denna underbara varelse är min egna bebis. Han försöker tutta på mej men nja..funka sådär. Han somna på mej efter ett tag.

14:50 Nu rullas jag ner till BB, här får vi ett eget rum. Känns lite jobbigt med mitt stora sår på magen. Robert hjälper mej att sitta upp efter nån timme.

Kan inte sova, ligger bara å kikar på Aston. Han liknar mej...fast har Roberts näsa å munn. Robert fixar första blöjbytet galant. Inte alls jobbigt som han trodde, inte ens äckligt säger han. Vi vilar några timmar och vid 19:00 tiden lånar vi rullstol och rullar ner med den nya lilla killen till tre förväntansfulla människor. Farmor Barbro och Mormor Ann-Britt och Morfar Bengt. Vi får presenter och blir gratulerade.

Morfar får hålla först sedan Farmor å sen är de Mormor. Massa kort blir de!

Vi fick ligga på BB 4 dagar...ahhh..kändes som en evighet. På slutet börja jag hata alla där. Usch börja må illa över allt. Ville bara hem. Till min säng, å mina älskade hundar.

Å så kom dagen! HEMMA!!

Allt går jätte bra med amning. Det känns kanon då jag var lite orolig i början.

Här kommer lite bilder när Aston kom till världen!

Hej så länge så syns vi snart igen!

(Nästa inlägg så är vi på besök hos Astons nya kusin nämligen sötnosen Alicia)