Jag grät som en tok, jag hatar när mina älskade hundar har ont. Jag kan inte beskriva det mer än att de är som ens barn. Så är det för mig i allafall. Douglas är min första son...så är det å kommer alltid vara.
Fick åkt in till S-A å lämnat Douglas... Hans blick när jag lämna han var fruktansvärd...
Aston sa inget på hela tiden, låg där i sin bilstol. Precis som han visste att det var panik.
Vet, ringde nyss och hitta inget. Men ville ta in honom igen i morgon. Ååå vill bara ha honom hos mig. Min älskade Douglas.
Jag åkte hem en sväng till Karin efter att lämnat Douglas. Var skönt att sitta och prata om något annat. Slippa stressa i huvudet....
Jag vill bara säga något till er alla där ute som inte kan förstå hur mycket ens djur betyder. Vill påstå att känslan är den samma som förrens barn, kanske inte exakt samma. Men tillräckligt för att hela ens värld går i bitar. Å visst jag kanske har en kluven bild men det är den jag är.
Längtar efter honom...kom hem nu min älskling...mamma saknar dig!
Åh vet precis hur det känns, theo blev också jätte sjuk och de hittade inget fel trots mängder av tester och röntgen. Det var hemskt att lämna honom där och inte få ha honom hemma...Tack och lov piggnade han till och jag hoppas detsamma händer Douglas. Stora kramar till er alla!
SvaraRadera