Kvälls funderingar...

Ligger i sängen klockan är 23:21... Aston sover i sin säng bredvid. Redan sen jag la han att sova har jag saknat att ha honom med mig.
Men kanske inte så konstigt ändå, han var ju med mig i min mage i 9 månader... Å i mitt fall nästan 10.. Älskade barn, hur kan man bli så överrumplad av alla känslor. Alla tankar som kommer dagligen. Hans framtid, min framtid, vår framtid..
Å denna saknad även om han är 1 meter i från mig...
Längtar efter hans mjuka yviga hår. Hans busiga leende. Hans små glädje tjut. Bubblande skratt när man busar med honom.
Man kan inte få nog, så är det. En liten kille som kom till världen den 7 nov 2011 har trollbundit mig totalt.
Ovillkorlig kärlek...

Hoppas natten går fort så han får vara i min famn igen<3